Liner notes, part 1

Published August 26, 2010


När börjar historien om ABBA? I utlandet skulle svaret förmodligen bli 1974, när gruppen vann Eurovision Song Contest med ”Waterloo”. Här i Sverige kanske många skulle hugga till med ”Ring Ring” och Melodifestivalen 1973, medan en del till och med skulle minnas att gruppens allra första singel, ”People Need Love”, kom 1972, då de fyra kallade sig Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid (senare ”Frida”).

Det enda helt korrekta svaret är antagligen att det inte finns någon riktigt tydlig startpunkt för ABBA. Men om man vill gå tillbaka till embryostadiet, de första stapplande stegen, är det 1970 man ska sätta ner milstolpen, året då Björn & Benny gav ut LP:n Lycka. Här finns nämligen den allra första inspelningen som de fyra framtida ABBA-medlemmarna gjorde tillsammans: ”Hej gamle man!”. Det var framgångarna med den inspelningen, där Agnetha och Frida sjunger i kören, som bekräftade för de inblandade att det fanns en potential i deras samarbete. I denna utökade CD-version av Lycka, där samtliga inspelningar som givits ut under duonamnet Björn & Benny ingår, får vi än fler ledtrådar om de år i början av 1970-talet då herrar Andersson och Ulvaeus famlade runt i musikdjungeln för att försöka komma underfund med vad de skulle ägna sig åt och i vilken form.

Båda hade under 1960-talet varit medlemmar i två av det decenniets absolut största grupper: Benny i The Hep Stars och Björn i Hootenanny Singers. 1966 träffades de båda för första gången; den första gemensamma kompositionen, ”Isn’t It Easy To Say”, skrevs samma år och spelades in av The Hep Stars. 1969 upplöstes The Hep Stars och även om Hootenanny Singers hängde kvar, hade de förvandlats till en studiogrupp, fjärran från 1960-talets flitiga turnerande. Framtiden, som Benny och Björn såg den, skulle innebära att de utvecklade sitt samarbete som låtskrivare och skivproducenter. I denna ambition var de ivrigt påhejade av musikförläggaren Stikkan Anderson och producenten Bengt Bernhag, som tillsammans drev skivbolaget Polar Music. 1969 var också året då Björn träffade Agnetha Fältskog och Benny förlovade sig med Anni-Frid Lyngstad, men än så länge fanns inga funderingar på att de fyra skulle arbeta som grupp.

Efter åren som omsvärmade idoler hade Benny och Björn siktet ställt på att dra sig tillbaka från scenerna och i stället jobba bakom kulisserna. Men skiftet 1960/1970-tal var osäkra tider för gamla popstjärnor. Luften gick ur den första, oskuldsfulla popvågen när diskoteken slog igenom och eliminerade många speltillfällen. ”Pop” blev ”rock” och det ställdes krav på en ”tyngre”, mer avancerad musikalisk inramning; textmässigt gällde det att tackla filosofiska och politiska frågor om man ville bli tagen på allvar. Den som hade ambitionen att ägna sig åt ren underhållning hade helt plötsligt fått det mycket svårare: marknaden för svenskproducerad lättpop var begränsad och det som återstod var Svensktoppen och krogshower. Det var genom att verka inom de områdena som duon Björn & Benny höll sig flytande i början av 1970-talet, medan de närde en dröm om att en dag lyckas internationellt med engelskspråkig popmusik. Stikkan Anderson var övertygad om att den dagen skulle komma: ”En dag skriver ni en låt som blir en världssuccé!” anförtrodde han sina skyddslingar.

Men tanken att miljontals människor världen över skulle efterfråga Andersson/Ulvaeus-kompositioner kändes förmodligen ganska avlägsen när de gjorde sina debutinspelningar som duo, hösten 1969. Björn & Bennys allra första uppdrag var nämligen att skriva och spela in musik till en rätt usel mjukporrfilm som gick under arbetsnamnet Inga II. Filmen, regisserad av amerikanen Joseph W. Sarno, var en uppföljare till Jag, en oskuld (amerikansk titel: Inga) från 1968 som blivit en stor internationell succé. Två av låtarna från den nya filmen släpptes på Björn & Bennys debutsingel våren 1970: ”She’s My Kind Of Girl” och den instrumentala ”Inga Theme”. Men ingen av låtarna blev någon framgång. Själva filmen fick inte ens premiär förrän hösten 1971, då den hade försetts med den slutgiltiga titeln Någon att älska, och vid det laget var singeln sedan länge lagd till handlingarna.

Trots detta bakslag bestämde man på Polar att Björn & Benny skulle spela in en hel LP. Redan sommaren 1969 hade det varit tal om att duon skulle göra ett demoalbum, i syfte att locka andra artister att spela in deras låtar. Planerna förverkligades först året därpå, men nu slog man två flugor i en smäll: det skulle bli en ”riktig” LP, som gavs ut kommersiellt, men det fanns också en förhoppning om att andra artister skulle intressera sig för låtarna på LP:n och göra egna versioner.

Inspelningen av albumet började i juni 1970 och avslutades i mitten av september – enligt en intervju med Björn Ulvaeus strax efter det att LP:n givits ut, gick det inte åt mer än sammanlagt fem hektiska inspelningsdagar att färdigställa albumets elva spår. LP:n, som fick namnet Lycka, spretade stilmässigt åt många olika håll: innerliga ballader följdes av råare elgitarrpop (den rockiga ”Nånting är på väg” hade tidigare förekommit i en instrumentalversion i filmen Någon att älska), som i sin tur följdes av folkpop och käcka svensktoppskandidater. Någon sorts röd tråd fanns det trots allt i den lättare singer/songwriter-stil som präglade flera av låtarna, som om Björn & Benny ville försöka lansera sig som en svensk variant av Simon & Garfunkel. Man anar också ett visst inflytande från Pugh Rogefeldt, vars uppmärksammade debut-LP Ja, dä ä dä! från 1969 hade etablerat en alldeles ny sorts underfundig, svenskspråkig rockmusik. Texthjälp hade Andersson och Ulvaeus i vissa fall fått av Stikkan Anderson, samt av Peter Himmelstrand och vissångaren Anders Fugelstad, som på den tiden spelade in för Polar. Texten till ”Liselott” var ett samarbete mellan Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog.

Det var emellertid inte det mer poppiga materialet, med rötterna i 60-talets musikrevolution, som skulle ge duon de stora framgångarna. Det visade sig när den enda singeln från LP:n gavs ut. A-sidans ballad, ”Lycka”, en betraktelse över den enkla vardagslyckan, var uppenbarligen den låt man trodde mest på – Stikkan Anderson framhöll den senare som en av sina bästa texter. Men det var ”Lycka”-singelns B-sida, ”Hej gamle man!”, som slog. Med sin frälsningsarméliknande frejdighet blev den en stor succé på Svensktoppen och kom att ligga etta i fem veckor. På försäljningslistan Kvällstoppen blev ”Hej gamle man!” femma som bäst.

Nu var det antagligen inte bara den medryckande melodin som slog an en ton hos befolkningen, för Björn & Benny hade på denna låt fått sånghjälp av sina respektive fästmör: Agnetha och Frida. Fröet till det musikaliska samarbetet hade såtts våren 1970, när Benny och Frida följde med Björn och Agnetha på deras förlovningsresa till Cypern. Under den semestern sjöng de tillsammans alla fyra och slogs av hur bra det lät. Den första tanken som föddes var att de skulle sätta ihop en krogshow hösten 1970. Medan de planerna mognade spelade kvartetten in ”Hej gamle man!”: det var allra första gången som de fyra sjöng tillsammans på skiva, så i någon mening skulle man kunna kalla ”Hej gamle man!” för den första ABBA-inspelningen, även om Frida och Agnetha enbart bidrog med körsång. ”Jag tror inte att den hade blivit en sån hit om inte Agnetha och jag hade sjungit på den”, menade Frida i en intervju många år senare. ”Det var där vi föddes, på något sätt.”

Stikkan Anderson, som i många år hade drömt om att lansera svensk musik utanför Norden, hade redan i slutet av 1960-talet bestämt sig för att det var Andersson/Ulvaeus som skulle spränga vallen. Deras låtskrivartalang, kombinerat med hans egen ovilja att acceptera ”sanningen” att deras låtar skulle vara sämre än amerikanska och engelska poplåtar bara för att de var svenska, borde rimligtvis vara en oslagbar kombination. Såg Stikkan någon gång en öppning bland sina många internationella förlagskontakter var han inte sen att utnyttja den. På så vis lyckades han få intresse för att ge ut en tyskspråkig version av ”Hej gamle man!” i Västtyskland. I januari 1971 spelades ”Hey, Musikant” in (återigen med Frida och Agnetha i kören), med ”Was die Liebe sagt” (en översättning av Lycka-LP:ns ”Livet går sin gång”) som B-sida. Någon hit blev det emellertid inte.

Som demoalbum för andra artister gjorde inte heller Björn & Bennys LP någon större lycka; framgången med ”Hej gamle man!” tydde på att publiken ville höra Andersson och Ulvaeus själva framföra sina låtar och då skulle det helst vara svensktoppsmaterial. Kopplingen till Polar var uppenbar för de flesta av det fåtal låtar som faktiskt spelades in av andra artister: 1971 gjorde Lena Andersson en engelsk version av ”Livet går sin gång”, som fick titeln ”Language Of Love” (det påstods att den franska sångerskan Françoise Hardy också skulle göra den, men någon sådan inspelning tycks inte existera), medan Svenne & Lottas ”Roly-Poly Girl” från 1975 var en engelsk version av ”Kära gamla sol”. Frida gjorde 1971 en mycket bra version av ”Lycka”, utgiven på hennes Benny-producerade debut-LP, Frida.

Det samarbete som kvartetten Andersson/Ulvaeus/Fältskog/Lyngstad bedrev på scen samtidigt som ”Hej gamle man!” rusade upp på topplistorna blev däremot ingen framgång på något plan. Krogshowen Festfolk hade premiär på Trägår’n i Göteborg den 1 november 1970 och blev en dunderflopp. Föreställningens ansträngda komedinummer och halvsovande publik kan än i dag få vissa forna ABBA-medlemmar att rysa vid blotta tanken. Den enda ljuspunkten i föreställningen var ”Hej gamle man!”, som hade försetts med en alternativ text signerad Bosse Carlgren för att fungera som showens avslutningsnummer: ”Tyck om varann”. Det var den låt som fick den bästa publikreaktionen och därmed stärktes uppfattningen att det trots allt fanns något slags magi i kombinationen med de två paren. Men efter en slitsam vinterturné med krogshowen var det inte tal om att fortsätta som en grupp – var och en återgick till sitt, även om de under året bidrog till varandras skivinspelningar på olika sätt: som producenter, musiker, körsångare eller låtskrivare.

Liner notes, part 2

 

Lycka. Released May 22, 2006. Catalogue number: Polar 987 682-3. Out of print, but copies may be available.

ORDER FROM